Att blotta sig!

Idag kom min bok till mig, provtrycket.
Jag inser när jag läser att. Va? Ska morsan läsa detta? Eller pappa? Eller mina bröder?

Men så länge jag varit tyst och grävt ner texterna jag skrivit.
Om hur jag mådde.
Men jag vägrar nu.
Det har liksom blivit nån grej av det hela.

Att berätta för hela världen om adhd.( Eller iallafall de som vill lyssna eller de som inte har nått val)

Och vad det gör med en. Och om de viktiga redskapen. Verktygen, förståelsen.
Vill göra skillnad. För min dotters skull. För alla andra barns skull. För min uprätttelses skull.

När jag samlade ihop alla texter till denna bok fick jag tillbaka min ångest med buller och bång. Jag blev den där 14åringen som höll i pennan, som att åka tillbaka i tiden.

Men nu är jag nervös.

Rädd.
Blottar mig.
Och jag undrar.
Hur kommer dom se på mig nu?

Alla de där som inte förstått. Eller hjälpt? Alla som såg mig för den dom trodde jag var. Är jag en lögn för dem?

Eller behöver jag inte tänka så. De är nog inte intresserade ändå. Dom där, som aldrig visste !

Hjälp -en röst från det förflutna