Balans

Det är ett vackert ord, balans. Jag gillar ordet. Jag gillar känslan av det lika mycket som jag ogillar när själva balansen inte infinner sig.

Det ska finnas en balans mellan jobbet och hemmet. Din yrkesroll och din privatperson. Vad händer om dessa två rollerna krockar?

Du går till jobbet, du har haft en jobbig och tuff lämning på förskola/skola. (Om barnet ens kommit iväg till skolan?) Du springer till tåget/bussen och hinner precis i tid. På  vägen till jobbet kan du nu pusta ut en stund, ta några djupa andetag i ett försök att komma ner i varv. Din blick börjar flacka. Människor prasslar med påsar, slurpar kaffe eller lyssnar på hög musik i sina lurar. Du sluter dina ögon för att försöka förmå dig själv att sluta tänka. Men så dyker de upp, minnesbilder från morgonen. Du tänker på barnet som i förtvivlan blivit lämnad, du tänker på att du skrek fastän du mest av allt hade velat kramas. Du tänker att du borde ju vara DÄR, med ditt barn.

Du kommer till jobbet. Du börjar att utföra dina uppgifter. Du försöker fokusera på det du ska göra men dina tankar springer iväg flera gånger om. Vad ska ni äta till middag? Undra hur hen har det idag, kommer hen ens orka äta middag?. Du hör att din kollega ber dig om någonting men i samma sekund som hen gått därifrån har du glömt bort vad det var. Du pikas för att ”dagdrömma” och någon undrar ”Hur är det?” när de pratar och du liksom inte verkar höra på. Men du hör, du orkar bara inte riktigt lyssna. Du gör ditt jobb på rutin, utan någon form av känsla, mer än att du gör det för att få komma hem. I tankarna är du med ditt barn. Fysiskt på ditt jobb.

Telefonen ringer. Hen har brutit ihop. De vet inte hur de ska göra. Hen har inte ätit något. Kanske hen börjar bli sjuk? Nej du vet bättre. Ditt barn behöver dig. Ditt barn har igen tvingats vara på en plats som hen inte orkar. Egentligen. Men du måste ju jobba. MÅSTE jobba. Just nu MÅSTE du hämta ditt barn. Du ber om ursäkt inför dina kollegor och din chef. De nickar. Du undrar om de pratar om dig, om de tror att du maskar för att få gå tidigare, som så många gånger förr.

Du tar barnet i hand/famn. Ni åker hem. Väl hemma blir barnet sittandes i soffan med plattan i knät. Ingen middag mer än 5 kalla mamma scans köttbullar. Mamma scan som nästan alltid funkar. Ditt barn pratar inte med dig, hen orkar inte. Hen har gett allt för att vara på förskolan/skolan medan du MÅSTE jobba. Du sitter bredvid, ni är tysta.

Du tänker att du har minst fem grejer som måste fixas på jobbet imorgon. Tre samtal behöver ringas och så är det mötet också! I tankarna är du på jobbet. Fysiskt bredvid ditt barn.

Natten blir en sån där hemsk vaken natt. Men du måste till jobbet trots att du skulle vilja vara hemma.

Väl på jobbet glömmer du bort det där viktiga mötet när du istället funderat ut hur du ska lösa resten av veckan för ditt barn.

 

Balans. Balans mellan hemmet och jobbet. Att aldrig vara tillräcklig någonstans. Att inte kunna fokusera. Obalansen gör dig sjuk! Den gör dig trött, oförmögen, ledsen, otillräcklig. Och du försöker. Så gott du kan! Men du är aldrig tillräckligt bra, någonstans.

En dag kommer du inte hemifrån. Dina ben  bär inte. Du minns inte vad du behöver göra. Du gråter. Du blir rädd för dina egna tankar. Obalansen har dig i sitt grepp. Och det är NU du börjar ana att DU också har en plats i det här, att du måste få finna DIN plats. Du måste få vara viktig och få ta hand om dig själv. Det är nu resan börjar för att hitta balansen mellan JAG-Förälder-Yrkesroll. För NU är det nödvändigt, på liv eller död.

 
Måste det alltid bli på liv eller död innan vi inser att vi lever under ständig press och i en oerhört utsatt situation?
 
Ja många gånger. Bristen på samhällshjälpen för familjer som lever med barn med NPF är under all kritik. Man missar helhetsbilden. Man missar att bakom dessa barn står det andra människor och kämpar så att det blöder i själen.
 
Tänk om man kunde få hjälp att finna balansen innan den totala obalansen infinner sig i en?